Med ena foten utanför
Igår var en hemsk dag. När man vaknar upp och är ledsen och allt blir bara fel. Att sitta på väg till skolan för att jag ska göra en tenta och kan knappt hålla tillbaka tårarna på vägen till skolan är inte en trevlig känsla. Jag vet att jag är dum, korkad, idiotisk som fortfarande hoppas och går och väntar på att något ska ändras. Det kommer inte ändras och jag vet det, även om det är begravt långt inne i mig. Men att ha lite hopp skapar lite kontroll. För utan kontroll gör det ont. Det är i stunder av klarhet som det är värst.
Det är klart jag ångrar mig och samtidigt inte. Jag tycker att det har varit jobbigt ändå, så mycket nytt som jag inte upplevt. Så mycket jag inte visste. Exempelvis att jag i min blåögdhet trodde att kärlek alltid är ömsesidigt. Jag undrar vart jag fick det ifrån.
Jag känner min dramatisk och jobbig för att jag känner som jag gör och inte klarar av att ha en sådan relation vi hade. Tråkigt men tyvärr vek jag av från stigen och hittade inte tillbaka. Jag hoppas jag hittar tillbaka, och jag hoppas att jag har plats för dig då.
Det är klart jag ångrar mig och samtidigt inte. Jag tycker att det har varit jobbigt ändå, så mycket nytt som jag inte upplevt. Så mycket jag inte visste. Exempelvis att jag i min blåögdhet trodde att kärlek alltid är ömsesidigt. Jag undrar vart jag fick det ifrån.
Jag känner min dramatisk och jobbig för att jag känner som jag gör och inte klarar av att ha en sådan relation vi hade. Tråkigt men tyvärr vek jag av från stigen och hittade inte tillbaka. Jag hoppas jag hittar tillbaka, och jag hoppas att jag har plats för dig då.
