Just saying
Är nu nyinflyttad i en stuga tillsammans med min syster ute i bushen i norrort. Vi har fortfarande inte ordnat sophämtning och vet inte vart vår brevlåda är någonstans, jag har dessutom ägnat söndagen än så länge till att plocka bort döda möss (med hjälp av mamma som fick ta den döda bakom kylskåpet).
Det är en del som snurran innanför mitt pannben. Kanske inte alltid det mest logiska eller ting jag vet är rätt eller fel. Men jag har en sak som etsat sig fast i bakhuvudet, som liksom inte går att skaka av. Dock är det ett stort område så jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men det handlar om människor, framförallt människors syn på andra. Enligt Platon så är vi alla människor skapta efter samma form, som kan liknas vid en pepparkaksform för enkelhetens skull. Trots att vi är skapta efter samma form kan vi fortfarande vara olika, andra är ljusare än andra, en del har en del defekter, det finns olika dekorationer. Men vi är trots allt det fortfarande alla människor.
Hur kan man då känna sådant hat, avsky, förakt mot andra som är mörkare, eller saknar vissa lemmar etc?
Jag kan ha förståelse för okunskap och viljan att ändra på okunskapen, men att inte ha viljan gör mig uppriktigt ledsen.
Hur kan man känna empati mot ett folkslag men inte ett annat, när vi alla är människor? Jag är väldigt intresserad utav vad skillnaden är mellan olika människor, utifrån en person som har rasistiska värderingar.
Låt säga att man lever i sin lilla värld och stänger sig ute från allt, lever med sina hatiska värderingar och okunskap, hur kan man missunna någon annan att vara engagerad i dessa frågor. Varför kan ingen annan få vara genuint empatisk i dessa frågor och intresserad av att försöka förändra?
Tänk om det var tvärt om, vad skulle du känna då?
