Nathalie Elisabeth Larsson

Jag känner mig så korkad. Jag kan inte sluta tänka på dig, du sitter fast på min näthinna och har ilat dig fast i mina tankar. Jag kan verkligen inte släppa dig. Det går från ena stunden att jag tänker på hur du hör av dig för att du visst tycker om mig. Till att försöka övertala mig själv att du inte gillar mig alls, för det är lättare att släppa då. Sedan tänker jag tillbaka på allt och undrar var jag gjorde fel. Jag hittar tillfällen eller saker som skulle kunna vara orsaken till varför jag inte duger, varför du slutade gilla mig, varför jag är jobbig. Jag undrar om jag kan göra något för att rädda situationen, för att komma på att det inte finns något att rädda. Jag undrar hur du mår, om du tänker på mig på samma sätt som jag tänker på dig. Jag undrar om du faktiskt bara är rädd. Men jag drar alltid en slutsats, som för att rädda mig själv från mer ont, att du skulle försöka rädda situationen då. Det är så mycket som far runt. Jag undrar ibland om jag skulle frågat vad du verkligen känner för mig, men inser att jag är för rädd för svaret. Skulle det förändra något ändå?
Jag sitter här, fast i mina tankar utan slut, och undrar varför det inte kan vara lättare.