Jag känner mig så korkad. Jag kan inte sluta tänka på dig, du sitter fast på min näthinna och har ilat dig fast i mina tankar. Jag kan verkligen inte släppa dig. Det går från ena stunden att jag tänker på hur du hör av dig för att du visst tycker om mig. Till att försöka övertala mig själv att du inte gillar mig alls, för det är lättare att släppa då. Sedan tänker jag tillbaka på allt och undrar var jag gjorde fel. Jag hittar tillfällen eller saker som skulle kunna vara orsaken till varför jag inte duger, varför du slutade gilla mig, varför jag är jobbig. Jag undrar om jag kan göra något för att rädda situationen, för att komma på att det inte finns något att rädda. Jag undrar hur du mår, om du tänker på mig på samma sätt som jag tänker på dig. Jag undrar om du faktiskt bara är rädd. Men jag drar alltid en slutsats, som för att rädda mig själv från mer ont, att du skulle försöka rädda situationen då. Det är så mycket som far runt. Jag undrar ibland om jag skulle frågat vad du verkligen känner för mig, men inser att jag är för rädd för svaret. Skulle det förändra något ändå?
Jag sitter här, fast i mina tankar utan slut, och undrar varför det inte kan vara lättare.

Igår var en hemsk dag. När man vaknar upp och är ledsen och allt blir bara fel. Att sitta på väg till skolan för att jag ska göra en tenta och kan knappt hålla tillbaka tårarna på vägen till skolan är inte en trevlig känsla. Jag vet att jag är dum, korkad, idiotisk som fortfarande hoppas och går och väntar på att något ska ändras. Det kommer inte ändras och jag vet det, även om det är begravt långt inne i mig. Men att ha lite hopp skapar lite kontroll. För utan kontroll gör det ont. Det är i stunder av klarhet som det är värst.
Det är klart jag ångrar mig och samtidigt inte. Jag tycker att det har varit jobbigt ändå, så mycket nytt som jag inte upplevt. Så mycket jag inte visste. Exempelvis att jag i min blåögdhet trodde att kärlek alltid är ömsesidigt. Jag undrar vart jag fick det ifrån.
Jag känner min dramatisk och jobbig för att jag känner som jag gör och inte klarar av att ha en sådan relation vi hade. Tråkigt men tyvärr vek jag av från stigen och hittade inte tillbaka. Jag hoppas jag hittar tillbaka, och jag hoppas att jag har plats för dig då.

Jag har inte riktigt tålamod till att blogga, även fast jag vill få ut känslor och funderingar på ett eller annat sätt. Just nu skulle jag kanske behöva ha tålamod och få ur mig saker och ting med jämna mellanrum. Jag fick idén av en vän så jag kan ju i alla fall testa på detta.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för det är ungefär så jag känner mig. Det finns liksom ingen tråd att följa från början till slut. Jag är splittrad, jag känner hat, sorg, glädje. Allt samtidigt. Jag vågar påstå att jag vet vem jag är, vart jag står och jag vet vad jag vill. Men just nu så kanske jag har tappat kontrollen och vet inte hur jag ska ta tillbaka den. Antagligen genom att ge det tid och försöka säga ja till så mycket som möjligt.
Det är ju egentligen inget hemskt som har hänt så, fast det rörde till det för mig och jag hoppas att jag tar mig ur denna röra. Att jag kan ta mig ur trasslet utan att göra illa mig själv för mycket. Jag tycker ändå att trots svåra situationen så vet jag vad det förnuftiga är att göra, dock är det inte alltid så lätt. Dagarna som kommer är olika, det går i vågor. Det är bara så det är.
Idag vill jag bara att tiden ska gå så jag står rakt igen utan något som håller mig nere.